Eftersom att jag har lite problem med min hemisida när. jag skrev det senaste inlägget så fick jag inte med några bilder. Därför blir det nu ett inlägg med bilder från avslutningen på skidsäsongen. 

-Madona 
-Holmenkollen
-SM i Gällivare
-Avslutning i Bruksvallarna

​Mycket har hänt sedan sist det skrevs någonting här, men jag ursäktar mig inte. Jag skriver när jag får lust och nu föll lusten in. Säsongen 2018-2019 är nu över och jag är SÅ tacksam över allt vad denna vinter har inneburit. Jag har fått uppleva så mycket och inte minst lärt mig så oerhört mycket. 
​
Under Skandinaviska cupen i Madona fick jag för första gången kliva upp på pallen, ett stort steg för mig. Helgen därpå fick jag möjligheten att köra världscupen i Holmenkollen, en tre mil i klassisk stil som jag har drömt om att få åka. Vilken upplevelse och väl i mål kände jag mig verkligen som en vinnare. Jag krigade för varje meter och använde mig av alla mentala tankesätt som jag någonsin har hört. För det var tufft, så himla tufft fram till halva loppet där jag fick möjlighet att byta skidor till ett par som gjorde det möjligt att plocka många placeringar på sista halvan av loppet. Men det jag tar med mig mest från denna dag är hur mycket vilja och pannben betyder under en tävling. Jag lyckades ta världscuppoäng, vilket gör mig stolt. Men det jag tar med mig mest är det växande pannbenet som jag vet att jag kommer ha stor nytta av framöver. 

Helgerna som följde innehöll världscup i Falun (även det en SÅ häftig upplevelse!), sveriecupavslutning i Kalix, SM 30 km fri stil i Gällivare, Dundret runt och slutligen teamsprint och Fjälltoppsloppet i Bruksvallarna. 
 
SM och 30 km fri stil på en tuff bana i Gällivare var verkligen ett lopp som jag har haft som mål under denna vinter och som jag sett fram emot så mycket. Detta visade sig bli en helt underbar skiddag. För min egen del så räckte det till en 4e plats, 30 sekunder upp till 3e plats. Den bästa placeringen på SM 3 mil hittills i min karriär och det gör mig stolt. Alla tjejer i klubben lyckades även köra in sig som topp 9 vilket ledde till lagguld. Killarna i klubben levererade även dem bokstavligt på topp! Johan vann, Björn blir 3a och Viktor 6a. En sjuk laginsats där dem hjälptes åt att dra och gjorde loppet över 50 km tillsammans. Att sedan se dem i mål, glädjas med varandra. Det ger mig gåshud, det ÄR inspiration. Vilka grabbar vi har i klubben!!! 

Säsongen avslutades enligt tradition i Bruksvallarna med SM teamsprint  följt av Fjälltoppsloppet. Jag fick äran att köra team-sprinten med Emma vilket var riktigt kul och vi kämpade allt vi hade för dagen vilket räckte till en plats i finalen och en 7e plats totalt. Fjälltoppsloppet (35 km fri stil) blev även det en rolig historia som slutade med vinst. Häftigt att få kliva högst upp på pallen på årets sista lopp. Ett toppen avslut på en toppen säsong. 

Med detta inlägg vill jag även passa på att tacka alla som håller tummarna för mig, mina sponsorer som gör min skidsatsning möjlig, mina tränare Magnus och Stefan som är en STOR del i vinterns framgångar, min klubb och klubbkompisar som är guld, mina vänner och inte minst min familj som peppar och stöttar i med och motgång. Från djupet av mitt hjärta, TACK. 

Efter Tour de ski väntade några lugnare dagar för att vila upp både kroppen och huvudet. Efter detta hann jag med en vecka innehållande lite mer träning innan det mer var dags att åter dra på sig nummerlappen. Denna gång under världscupen i Ulricehamn, och WOW vilken helg. Även om kroppen inte riktigt ville samarbeta med huvudet så blev det verkligen ett minne för livet. Jag har aldrig varit med om så mycket publik under en skidtävling, människor som hejade på en precis överallt efter banan. En riktig folkfest och upplevelse som jag hoppas på att få vara med om fler gånger! 

På söndagen flög jag hem till Östersund för en snabb ompackning för att under måndagen resa mot Sundsvall och årets SM-vecka. Detta var verkligen en vecka som jag hade sett fram emot och ett av årets största mål. Att sedan få hänga med världens bästa skidklubb en hel vecka var även det någonting som jag såg fram emot sååå mycket. SM inleddes med 10 km klassiskt under onsdagen. Ett lopp där jag kämpade det jag hade för dagen vilket räckte till en 8onde plats. Blickade framåt och laddade för stafett på torsdag. Förra året slutade vi på en lite sur 4e plats med samma laguppställning (Mia (som ersatte en krasslig Emma...), Jag och Charlotte) vilket var någonting som vi ville förbättra. Vi slutade på en 2a plats efter en spurtuppgörelse om guldet med Umeå. Men det spelade ingen roll, en andra plats var SÅ kul. Och en SÅ bra laginsats! Nöjd och glad laddades det om för sprint. En dag där jag slutade på en 10e plats och den bästa placeringen jag har haft på en SM sprint. Det var jag nöjd över. 

Söndag och SM-veckans sista tävling, 15 km klassiskt masstart. Jag fick en lite strulig start och låg till en början långt ner. Men jag var SÅ SÅ taggad för att göra ett bra lopp och såg verkligen fram emot vad kroppen hade att ge den dagen. Jag lyckades avancera på andra halvan av första varvet (vi åkte 4 varv på en 3,75 km bana) och låg sedan med i klungan med placering 2-4. Kände mig pigg och efter 1,5 varv åkte jag själv mot ett av mina stora mål som jag har haft. Att ta en individuell SM medalj. Jag lyckades hålla undan och kunde korsa mållinjen som en väldigt glad tvåa. Idrott är SÅ häftigt och jag är verkligen stolt över vad både kroppen och huvudet gav mig den dagen. Det är speciellt att åka själv och hela tiden jobba mot sina egna tankar, att fortsätta att göra SITT lopp och att vara i sin egen åkning, i det som JAG kan påverka. Det är jag stolt över, att riva barriären kring tankar om vad jag klarar av. För man kan SÅ mycket mer än man tror och det är häftigt att uppleva. Idrott alltså, SÅ fantastiskt ibland. Detta det var en SÅN dag. En dag full av skidlycka och stolthet.

Efter en underbar vecka med klubben blev jag dock sjuk och följande vecka blev en lugn sådan. Alltid tråkigt med sjukdom som sällan kommer lägligt. Men jag fick vila och smälta en intensiv period med resande och massvis av intryck. Kom igång med träningen en vecka innan det åter var dags att resa. Denna gång till Italienska Cogne för världscup. Så roligt att åter få chansen att dra på sig sverigedräkten, denna helg både i sprint och distans (10 km klassiskt). Resultaten denna helg uteblev. Men jag gjorde det jag kunde för dagarna. Mer kan man inte göra och idrott är en berg och dalbana, det går upp och det går ner. Självklart tråkigt men jag försökte att se det ur ett större perspektiv. Det är okej att gråta lite men sen räcker det. Dagarna i Italien blev ändå grymma med underbart väder, fint sällskap av ett härligt gäng och en massa god italiensk mat. Tacksam över allt jag har fått uppleva i år och allt som jag har lärt mig. Även gånger då det inte går som man vill så lär man sig. 

Här näst väntar avslutningen på årets Skandinaviska cup i Madona (Lettland). Vi åker nästa onsdag och tävlar sedan fredag (sprint), lördag (5km klassiskt) och söndag (jaktstart 10 km fritt). Det blir spännande och jag ser fram emot att tävla!

Som vanligt, länge sen sedan sist. Som jag skrev senast så tränade jag på inför Scandinaviska cupen som kördes här i Östersund under luciahelgen. Klassisk sprint och 10 km skejt blev helgens lopp. Det skulle även ha körts ett klassiskt 10 km lopp under lördagen, men då termometern visade ner mot -20 så ställdes tävlingen in. Jag som verkligen hade sett fram emot detta lopp blev så besviken, som att snuvas på julafton... Men desto gladare över att kunna ladda om och ge järnet under söndagens skejtlopp. Detta blev mitt bästa tävling hittills i skejt på Scandinavisk cup och jag slutade 4 (3a i sverigecupen). Så glad och SÅ nöjd över att övervinna tankar om att jag egentligen gillar klassiskt mer, just nu känns det faktiskt ganska jämt mellan skejt och klassiskt. En känsla som jag länge länge har jobbat för att uppnå... Förutom att tävla så var det SÅ kul att hänga med klubbgänget igen, världens bästa skidklubb. Oj vad jag gillar er! 

Veckan efter skandinaviska cupen fick jag ett samtal som jag har drömt om så länge. Ett samtal om att det var dags att börja förbereda sig inför Tour de Ski. Så glad och ännu gladare när även klubbkompis Mia fått samma samtal, delad glädje ÄR dubbel glädje. Vilket äventyr vi skulle iväg på tillsammans. 

Efter en lite större träningsvecka så blev det jul och dags att bege sig mot Saxnäs. Familjen bokade detta julfirande redan i höstas och då vi ses väldigt sällan alla tillsammans så var det verkligen någonting som vi såg fram emot. Att bara vara, träna, äta underbart god mat och njuta av varandras sällskap. Allt detta uppfylldes med råge och julen blev verkligen toppen. Jag kan annars tycka att julen är en stressig högtid, allt ska vara perfekt och förberedas in i minsta detalj. Så mycket press och höga krav. Att få åka iväg till Saxnäs och Saxnäsgården var verkligen magiskt, ingen stress och ingen press. Bara vara med familjen på ett av jorden mysigaste ställe. Jenny och Stefan (ägare av Saxnäsgården) NI gör ett fantastiskt jobb och det går inte att INTE trivas hos er. 

Efter en väldigt mysig jul tillsammans med familjen så åkte jag hem till Östersund igen. En natt hemma och ompackning inför Touren som vi reste iväg på den 27e. Första stoppet var Toblach där vi stannade fram till nyår. För första gången så var det dags för mig att starta i världscupen med sverigedräkt och jag såg verkligen SÅ mycket fram emot denna chans. Skejtsprint och 10 km skejt individuell start blev de första loppen på denna Tour. Det var verkligen en upplevelse och jag är så nöjd över distansloppet där jag verkligen vågade vara i mitt och gjorde allt jag kunde för den dagen. En häftig känsla att få tider om att jag låg med i topp till en början (13e om jag inte minns fel vid 3 km). Friskt vågat och SÅ mycket vunnet. En bra grund för självförtroendet att bygga vidare på under touren.

Efter två tävlingsdagar och ett lugnt träningspass på nyårsafton så åkte vi vidare mot Val Mustair...  

Nytt år och sprint i Val Mustair. En häftig upplevelse med hög höjd och en väldigt speciell bana innehållande dropp, hopp och gupp. Men SÅ kul och min bästa sprintprolog på länge... Nöjd och glad även om det inte räckte till avancemang (30 bästa som går vidare till heat). Ännu mer påbyggd av glädje och självförtroende så fortsatte vi vidare till Tyskland och Oberstorf.

Klassiskt 10 km masstart i Oberstorf, en distans och ett lopp som jag verkligen hade sett fram emot. MEN oj, vilket speciell tävling detta blev. Totalt snökaos och så svårt att få till skidorna så blev detta en kamp mot huvudet. Stanna, skrapa av skidor, ramla, slå i svanskotan, kämpa och bita ihop, kriga. Detta sammanfattar detta lopp. Men trots svårigheter under loppet så är jag ändå så stolt och nöjd över kämparviljan som ändå ledde till att loppet slutade med en 27e plats och mina första världscuppoäng. Ännu mer glädje, ännu mer självförtroende. 

Oberstdorf dag två och 10 km skejt jaktstart, där jag fick gå i vågstarten med ett stort antal åkare vilket gjorde att loppet blev mer av en masstart. Svårt att ta sig om och svårt att göra "sitt" lopp. Jag är dock stolt över att jag vågade ha is i magen och inte bli för ivrig. Låg långt bak i klungan till en början och avancerade först mot slutet, vilket är någonting som jag har haft svårt med tidigare. Att inte bli för ivrig. Stolt och nöjd över att kunna plocka med både mer världscuppoäng och lärdomar i bagaget mot Val di Fiemme och tourens två sista etapper. 

På plats i Val di Fiemme så hade vi en vilodag innehållande skidtestning och genomåk av banan inför lördagens 10 km klassiska masstartslopp. Inför denna distans var det många fjärilar i magen och det var helt klart det loppet som jag var mest nervös inför. En tuff bana och en ny chans att få åka en av mina favoritdistanser, 10 km klassiskt. Jag är stolt över att lyckas vända nervositeten till någonting riktigt bra denna dag och efter mycket pannben och krigande fyra varv på en utmanande bana så tog jag mig i mål på en 14e plats. Så stolt och så glad. över min dittills bästa placering. 

Efter loppet åkte vi tillbaka till hotellet för att ladda inför söndagens kraftprov och någonting som jag hade sett fram emot SÅ länge (med skräckblandad förtjusning...) finalklättringen uppför Alpe Cermis. 

Det var svårt att veta vad som egentligen väntade under den avslutade etappen, då tävling uppför en slalombacke inte hör till vanligheten... I våras tävlade jag dock Volkswagen tour i Gällivare som avslutades med en klättring uppför Dundret, så en liten aning hade jag kanske. Jag förstod att det skulle bli tufft men att "gick det i våras, ja då ska det gå nu också". Orädd och SÅ taggad för att ta mig an denna utmaning var det alltså dags att avsluta mitt livs hittills största skidäventyr med att låta benen klättra och skrika av mjölksyra. Det var tufft, det var det verkligen. Men det var kul, det var utmanande, det var häftigt och det var fasen någonting utöver det vanliga att korsa mållinjen där på toppen av Alpe Cermis. Wow. Att ta sig i mål på klättringen med 8e bästa etapptid och att få avsluta som total 14 i min första Tour de ski, det gör mig faktisk stolt. Men mest stolt är jag ändå över den glädje som jag tillät mig att känna under hela touren. Ett fantastiskt äventyr med ett grymt gäng av åkare, ledare och vallare. WOW WOW WOW. Tusen tack också för alla hälsningar och hejarop, det betyder mer än ni tror.

Jag är verkligen enormt tacksam över att ha fått uppleva dessa veckor av ren skidglädje. Och är det någonting jag har lärt mig och kommer att bära med mig från de senaste veckorna så är det just det som jag skriver om så många gånger i detta inlägg. Vikten av glädje. För fasen alltså, det lyfter en. Mer än man tror! 

En månad sen sist det skrevs någonting här. November har hunnit bli december, sista träningslägret med laget, premiären i bruksvallarna och årets första sverigecup i Idre har avverkats. 

Årets sista läger tillsammans med laget var även det i Bruksvallarna, där vi sedan stannade över premiärtävlingarna. Även om förhållandena för skidåkning kanske inte var de absolut härligaste som man har upplevt, spöregn vissa dagar och lite snö så tycker jag verkligen att vi lyckades göra det bästa av situationen och fick till bra träning under veckan. Många lugna pass som kryddades med en träningstävling. Känslan var blandad och som alltid inför premiärhelgen så är det verkligen svårt att veta hur kroppen ska svara på tävling. Det var därför extra skönt att köra ett träningrace under lägret för att få in rutiner kring uppvärmning och bara känna på känslan av att vara i tävlingssituationen. 

Efter en vecka tillsammans med laget i Bruksvallarna så anslöt klubben för helgens tävlingar. Så kul att äntligen hänga med gänget igen, världens bästa skidklubb. På fredagen var det dags för första av tre tävlingar, 5 km skejt. SÅ mycket fjärilar i magen denna dag och det är verkligen konstigt hur man aldrig riktigt vänjer sig även om man har tävlat SÅ många gånger. En snabb bana och väl i mål var det mycket lättnad över att ha premiären gjord. Kanske lite för mycket fjärilar i magen denna dag men mycket lärdomar att ta med inför lördagens 10 km klassiska lopp, att bara ge järnet och inte tänka eller värdera fören mållinjen är passerad. Och tack för denna lärdom för på lördagen var jag riktigt nöjd väl i mål. Ett lopp där jag var i mitt, i min presationsbubbla. Det är en skön känsla, en känsla av kontroll. Detta räckte till en 10e plats, 8e svensk och en riktigt stabil inledning på denna säsong. Tacksam över kropp och huvud som ville samma sak, åka skidor fort. Söndagens sprint blev dessvärre ingen toppendag, men det är ingenting som jag väljer att lägga onödig energi på. Bara att acceptera, packa väskorna efter nästan två veckor i Bruksvallarna och åka hem till Östersund igen. Nöjd överlag hur premiärhelgen blev. För det ÄR mycket pirr i magen att åter ställa sig på startlinjen efter en lång försäsong och massvis av träning. Det är svårt att veta vad man ska förvänta sig då mycket hinner hända under en sommar och höst. 

Väl hemma i Östersund hann jag med några skidpass på Sveriges för tillfället längsta skidspår innan väskan skulle packas igen. På torsdagen efter lunch så hämtade Viktor upp mig för att åka mot Idre och säsongens första Sverige cup. En helg innehållande två tävlingar, en skejtsprint och 10 km skejt. Sprintprologen gick över fröväntan med en 9onde bästa tid, ett av de bättre sprintkvalet som jag har gjort. Sedan tog dagen slut rätt fort men med en känsla av att kroppen svarade bra prologen så var jag SÅ taggad för söndagens distanslopp. 

Mitt mål för distansloppet var att ge järnet från start till mål, bara gasa och inte värdera. Jag är verkligen så nöjd över att jag vågade gå för det, att inte vara rädd för att bli trött (för ja ibland är man faktiskt det...) och att våga gasa från start. Nästa gång kanske det håller hela vägen, denna gång till en 4e plats. Men jag tar med mig känslan av att faktiskt leda ett lopp och modet att våga, det är nyckeln till mycket det är jag säker på. 

Nu är jag åter i Östersund och laddar inför kommande Skandinaviska cup som går av stapeln här i Östersund nästa helg. Tuffa och utmanande tävlingbanor, jag är taggad. 

I tisdags kom jag hem från årets första snöläger tillsammans med laget. Som jag skrev i det senaste inlägget så blev det ändrade planer på lägerort. Grundtanken var höghöjdsläger i Val Senales men på grund av snöbrist så blev det Bruksvallarna istället. Trots att spåren i Bruksvallarna hade fått hålla stängt några dagar på grund av värmen som tog hårt på den sparade snön så lyckades dem riktigt bra med spåret de dagar som vi var där. Drygt 1,5 km slinga att snurra på, lite enformigt men SÅ skönt att åter få stå på skidorna. Under veckan i Bruksvallarna hann vi med två träningsrace, test av skidor, ett pass på gymmet och på sidan om träningen GALET god mat som Pelle Lindius och hans dotter Sara var med och lagade åt oss. Guld värt! Ett fint läger och många skidtimmar rikare så åkte vi under tisdagen hem till Östersund igen. Igår eftermiddag öppnade skidspåret här i Östersund så imorse genomförde jag det första skidpasset för säsongen här hemma. 

Nu väntar ytterligare några dagar i Östersund innan vi på onsdag åker tillbaka till Bruksvallarna för läger och sedan även tävlingspremiären. SÅ taggad för det som komma ska, men först några dagar på hemmaplan! 

Förra veckan innehöll lite mindre träning och mer tid över till att hitta på andra icke träningsrelaterade saker. Efter onsdagens intervallpass så packade jag därför bilen och tillsammans med min kompis Emma så åkte vi mot Sundsvall för att spendera några dagar hos Charlotte. Fina dagar inleddes med middag på Ping-Pong, en fantastisk tapas restaurang där vi beställde in de flesta rätterna för provsmak och vi blev inte besvikna! På torsdagen spenderade vi dagen på spa innan vi hämtade upp David som lagade oss en underbar 3-rätters middag, (med liiite hjälp av oss).  Kantarelltoast, egenjagad ripa och avslutningsvis choklad fondant. En fin kväll med grym mat och umgänge, ett minne att bära med sig länge. Sista dagen i Sundsvall hann vi med ett rullskidpass där jag fick hänga på Charlotte och hennes kompis Emil på en av deras favoritrundor, kul att se lite mer av Sundsvall och utforska träningsterrängen. Som toppen på denna vistelse så blev vi under eftermiddagen bjudna på ytterligare en 3-rätters middag, denna gång komponerad av Emil. Ännu en gång fantastisk mat och fint umgänge. SÅ otroligt tacksam över dessa dagar i Sundsvall satte vi oss sedan i bilen hem mot Östersund. Tänk hur mycket några dagar i gott sällskap gör bra för själ och hjärta. TACKSAM var ordet. 

Som jag skrev i senaste inlägget här så skulle vi egentligen åka till Val Senales denna vecka för det första lägret på snö. Denna plan är dock ändrad till att vi på grund av snöbrist kommer att åka till Bruksvallarna i början på nästa vecka istället. Självklart lite tråkigt med tanke på alla underbart fina bilder som jag sett från Val Senales tidigare år och verkligen hade sett fram emot att själv få uppleva detta. Men det kommer fler år och fler chanser att uppleva det stället och jag litar istället på att Bruksvallarna blir toppenbra! 

Under helgen hämtade jag ut ett mycket efterlängtat paket innehållande massvis med kläder från 2XU. Detta är ett helt nytt samarbete och någonting som jag är oerhört stolt över att presentera för er. I mitt arbete som skidåkare så använder jag min kropp som redskap varje dag och är därför beroende av att den fungerar så bra som möjligt. Tack vare kompressionskläder både innan, under och efter träningspass så får min kropp lite hjälp på vägen att prestera så bra som möjligt. Kompressionen i kläderna hjälper till att hålla musklerna på plats under träning och minskar på så vis påfrestningen som träningen har på musklerna. Jag som tidigare somrar har haft problem med löpning då jag varit skadebenägen har stort behov av extra stöd under träning vilket 2XU kommer att hjälpa mig med. Efter träningspass så hjälper kläderna till att öka blodtillförseln till musklerna, minskar muskelömhet och ökar på så vis återhämtningen. Att få möjlighet att använda kläder från 2XU i mitt liv som elitskidåkare ser jag som en fantastisk tillgång. Jag arbetar hela tiden efter att göra ALLT jag kan för att utvecklas som skidåkare och att därför få samarbeta med ett klädmärke som kommer att bidra till ökad återhämtning och bättre möjlighet för musklerna att fungera så bra som möjligt både under, efter och innan träningspass känns helt fantastiskt kul och spännande!

För lite mer än en vecka sedan så kom jag hem till Östersund efter 12 fantastiska lägerdagar med laget i Italienska Toblach. Det gick verkligen aldrig att se sig mätt på omgivningen där och det var verkligen en tacksam miljö att genomföra timtals av träning i. På sidan om träningen så bodde vi på ett toppenhotell med underbar mat och spaavdelning där vi spenderade lägrets enda vilodag. Det är verkligen galet vad tacksam jag är över att få uppleva ställen som dessa i mitt jobb som skidåkare. Bilderna nedan får tala för sig. 

Efter en lång resa hem så väntade lite vila innan det var dags för åtets andra maxtest (700 m där du styr bandet själv så fort du bara orkar). Det känns verkligen skönt att ha det gjort och jag är stolt över vad en bra inställning inne på bandet kan göra med resultatet. Inställning är verkligen en stor del i prestation! 

Samma morgon som maxtestet var det snö i luften och det märks att vintern är på intågande! Nu är det bara 11 dagar kvar innan det är dags för snöläger, för min del på höjd i Italienska Val Senales. Jag ser verkligen fram emot att byta rullskidorna mot skidor. Dock finns vintern betydligt närmare än så just nu, 6 km skidspår på natursnö i Kiruna (enligt källa på Instagram). Det känns verkligen galet att vintern snart snart snart kommer hit till Östersund också! 

Som jag skrev i det senaste inlägget så väntade några veckor på hemmaplan i Östersund innan det åter var dags att resa iväg på läger. Under veckorna hemma hann jag med en hel del träning men även besök av min fina vän Naima. Det är inte ofta som vi träffas nuförtiden då vi bor långt ifrån varandra, men riktigt bra vänner behöver man inte träffa ofta för att det ändå ska kännas precis som igår när man väl ses. Naima tävlade under same SM så jag passade även på att heja på henne, min grymma vän (som dessutom knep vinsten under en av dagarna!). 

Helgen efter same SM var det åter dags för tävlingar i Östersund, rullskidskytte SM. Med stor risk för kompisskryt så fick jag även här chansen att heja lite extra på en annan guldvän, Felicia som blev 2a (på SM!!). Idrott är häftigt och att ha vänner som inspirerar på SÅ många olika sätt inom detta gör mig helt pirrig. Att veta hur mycket tid vi alla lägger ner för att lyckas inom våra idrotter och att sedan se hur allt jobb ger utdelning, det är coolt. Jag är glad och så tacksam över att dagligen omges av just denna sort av människor, dem som inspirerar mig och som gör mig till en lite bättre version av mig själv samt ger mig en MASSA anledningar till just det: KOMPISSKRYT!

Efter dagar på hemmaplan så vallades åter skidorna och väskan packades för en vecka i Torsby och skidtunneln. Innan avfärden under förra veckans torsdag hann jag dock med en väldigt mysig frukost hemma hos Solin/Hallström. Jenny hade verkligen slagit på stort och bjöd på både smoothie, bananpannkakor och världens mysigaste start på dagen. Fulltankad med energi reste jag sedan ner mott Värmland. 

Lägret i Torsby rullade på fort och vi hann med en massa grymma pass både inne i tunneln, i gymmet och på Hovfjället. Även om det bitvis kan vara lite tufft för huvudet att snurra runt i skidtunneln så är det väldigt tacksamt att få åka skidor när det är barmark ute. Många skidtimmar, ett galet tufft intervallpass i gymmet, genomgång av nytt styrkeprogram och ett intervallpass uppför hovfjället hanns med innan jag imorse fick kasta in handduken. Lägrets sista dag och jag vaknade med en tät näsa. Tråkigt, men absolut inte hela världen. Just nu sitter jag på en buss hem till Östersund, nöjd över ett bra läger. Nu vill kroppen vila och jag måste lyssna, så det ska jag göra. Vila och njuta av att bara vara i några dagar.

Nio tuffa, utvecklande och roliga dagar i Vålådalen tillsammans med laget gick fort och nu är jag åter tillbaka i Östersund. Under dagarna i Vålådalen hann vi bland annat med myrintervaller, ett riktigt riktigt tufft löp/skidgång pass, långa löpturer (SÅ glad över att löpningen fungerat bra i sommar) rullskidpass, styrka och avslutningsvis ett stakintervallpass innan hemfärd i måndags. Att få träna tillsammans med de starka tjejerna i laget är verkligen motiverande och jag är så tacksam över möjligheten att få vara en del av detta gäng. Nu väntar drygt två veckor på hemmaplan innan det åter är dags för läger i Torsby. Men fram tills dess så ska jag njuta av att vara hemma och träna på innan väskan åter ska packas! 

Väl hemma i Östersund så var det inte fy skam att bli inbjuden på min livs första kräftskiva. Om den levde upp till mina förväntningar? Svar: JA! 

Dagen efter lägret så hade jag vilodag, som endast innehöll en tid att passa. Lyxade till det med ett besök hos frisören!