Skidglädje, julfirande och nytt år

Som vanligt, länge sen sedan sist. Som jag skrev senast så tränade jag på inför Scandinaviska cupen som kördes här i Östersund under luciahelgen. Klassisk sprint och 10 km skejt blev helgens lopp. Det skulle även ha körts ett klassiskt 10 km lopp under lördagen, men då termometern visade ner mot -20 så ställdes tävlingen in. Jag som verkligen hade sett fram emot detta lopp blev så besviken, som att snuvas på julafton... Men desto gladare över att kunna ladda om och ge järnet under söndagens skejtlopp. Detta blev mitt bästa tävling hittills i skejt på Scandinavisk cup och jag slutade 4 (3a i sverigecupen). Så glad och SÅ nöjd över att övervinna tankar om att jag egentligen gillar klassiskt mer, just nu känns det faktiskt ganska jämt mellan skejt och klassiskt. En känsla som jag länge länge har jobbat för att uppnå... Förutom att tävla så var det SÅ kul att hänga med klubbgänget igen, världens bästa skidklubb. Oj vad jag gillar er! 

Veckan efter skandinaviska cupen fick jag ett samtal som jag har drömt om så länge. Ett samtal om att det var dags att börja förbereda sig inför Tour de Ski. Så glad och ännu gladare när även klubbkompis Mia fått samma samtal, delad glädje ÄR dubbel glädje. Vilket äventyr vi skulle iväg på tillsammans. 

Efter en lite större träningsvecka så blev det jul och dags att bege sig mot Saxnäs. Familjen bokade detta julfirande redan i höstas och då vi ses väldigt sällan alla tillsammans så var det verkligen någonting som vi såg fram emot. Att bara vara, träna, äta underbart god mat och njuta av varandras sällskap. Allt detta uppfylldes med råge och julen blev verkligen toppen. Jag kan annars tycka att julen är en stressig högtid, allt ska vara perfekt och förberedas in i minsta detalj. Så mycket press och höga krav. Att få åka iväg till Saxnäs och Saxnäsgården var verkligen magiskt, ingen stress och ingen press. Bara vara med familjen på ett av jorden mysigaste ställe. Jenny och Stefan (ägare av Saxnäsgården) NI gör ett fantastiskt jobb och det går inte att INTE trivas hos er. 

Vad skulle jag göra utan er?

Efter en väldigt mysig jul tillsammans med familjen så åkte jag hem till Östersund igen. En natt hemma och ompackning inför Touren som vi reste iväg på den 27e. Första stoppet var Toblach där vi stannade fram till nyår. För första gången så var det dags för mig att starta i världscupen med sverigedräkt och jag såg verkligen SÅ mycket fram emot denna chans. Skejtsprint och 10 km skejt individuell start blev de första loppen på denna Tour. Det var verkligen en upplevelse och jag är så nöjd över distansloppet där jag verkligen vågade vara i mitt och gjorde allt jag kunde för den dagen. En häftig känsla att få tider om att jag låg med i topp till en början (13e om jag inte minns fel vid 3 km). Friskt vågat och SÅ mycket vunnet. En bra grund för självförtroendet att bygga vidare på under touren.

Efter två tävlingsdagar och ett lugnt träningspass på nyårsafton så åkte vi vidare mot Val Mustair...  

Nytt år och sprint i Val Mustair. En häftig upplevelse med hög höjd och en väldigt speciell bana innehållande dropp, hopp och gupp. Men SÅ kul och min bästa sprintprolog på länge... Nöjd och glad även om det inte räckte till avancemang (30 bästa som går vidare till heat). Ännu mer påbyggd av glädje och självförtroende så fortsatte vi vidare till Tyskland och Oberstorf.

Klassiskt 10 km masstart i Oberstorf, en distans och ett lopp som jag verkligen hade sett fram emot. MEN oj, vilket speciell tävling detta blev. Totalt snökaos och så svårt att få till skidorna så blev detta en kamp mot huvudet. Stanna, skrapa av skidor, ramla, slå i svanskotan, kämpa och bita ihop, kriga. Detta sammanfattar detta lopp. Men trots svårigheter under loppet så är jag ändå så stolt och nöjd över kämparviljan som ändå ledde till att loppet slutade med en 27e plats och mina första världscuppoäng. Ännu mer glädje, ännu mer självförtroende. 

Oberstdorf dag två och 10 km skejt jaktstart, där jag fick gå i vågstarten med ett stort antal åkare vilket gjorde att loppet blev mer av en masstart. Svårt att ta sig om och svårt att göra "sitt" lopp. Jag är dock stolt över att jag vågade ha is i magen och inte bli för ivrig. Låg långt bak i klungan till en början och avancerade först mot slutet, vilket är någonting som jag har haft svårt med tidigare. Att inte bli för ivrig. Stolt och nöjd över att kunna plocka med både mer världscuppoäng och lärdomar i bagaget mot Val di Fiemme och tourens två sista etapper. 

På plats i Val di Fiemme så hade vi en vilodag innehållande skidtestning och genomåk av banan inför lördagens 10 km klassiska masstartslopp. Inför denna distans var det många fjärilar i magen och det var helt klart det loppet som jag var mest nervös inför. En tuff bana och en ny chans att få åka en av mina favoritdistanser, 10 km klassiskt. Jag är stolt över att lyckas vända nervositeten till någonting riktigt bra denna dag och efter mycket pannben och krigande fyra varv på en utmanande bana så tog jag mig i mål på en 14e plats. Så stolt och så glad. över min dittills bästa placering. 

Efter loppet åkte vi tillbaka till hotellet för att ladda inför söndagens kraftprov och någonting som jag hade sett fram emot SÅ länge (med skräckblandad förtjusning...) finalklättringen uppför Alpe Cermis. 

Utsikten från vårt hotell...

Det var svårt att veta vad som egentligen väntade under den avslutade etappen, då tävling uppför en slalombacke inte hör till vanligheten... I våras tävlade jag dock Volkswagen tour i Gällivare som avslutades med en klättring uppför Dundret, så en liten aning hade jag kanske. Jag förstod att det skulle bli tufft men att "gick det i våras, ja då ska det gå nu också". Orädd och SÅ taggad för att ta mig an denna utmaning var det alltså dags att avsluta mitt livs hittills största skidäventyr med att låta benen klättra och skrika av mjölksyra. Det var tufft, det var det verkligen. Men det var kul, det var utmanande, det var häftigt och det var fasen någonting utöver det vanliga att korsa mållinjen där på toppen av Alpe Cermis. Wow. Att ta sig i mål på klättringen med 8e bästa etapptid och att få avsluta som total 14 i min första Tour de ski, det gör mig faktisk stolt. Men mest stolt är jag ändå över den glädje som jag tillät mig att känna under hela touren. Ett fantastiskt äventyr med ett grymt gäng av åkare, ledare och vallare. WOW WOW WOW. Tusen tack också för alla hälsningar och hejarop, det betyder mer än ni tror.

Jag är verkligen enormt tacksam över att ha fått uppleva dessa veckor av ren skidglädje. Och är det någonting jag har lärt mig och kommer att bära med mig från de senaste veckorna så är det just det som jag skriver om så många gånger i detta inlägg. Vikten av glädje. För fasen alltså, det lyfter en. Mer än man tror!