Scandic Cup

Helgen som gått har jag spenderat i Piteå för säsongens första Scandic cup, som inte riktigt gick som jag ville fast ändå så fruktansvärt bra. Vet att jag kommer att kunna titta tillbaka på denna helg med ett leende om en vecka eller så, men just nu svider det faktiskt lite i skidåkarhjärtat. Trots att jag gjorde mitt bästa, kämpade som aldrig förr och ville mer än någonsin så kan man inte alltid styra allt till sin fördel. I helgen var det på tok för mycket stolpe ut, men vad ska man göra åt det. "Bryt ihop & kom igen", ja det är lätt att säga men svårt att följa. För ett halvår sedan satt jag dock här på samma plats som nu, hemma i soffan med en besvikelse större än någonsin. Jag hade varit sjuk en längre period och var det fortfarande, vilket var någonting som bröt ner mig mer och mer. Det är löjligt hur mycket jag då insåg hur mycket denna idrott betyder för mig, när varje dag gick ut på att drömma mig bort till ett träningspass, till känslan att kunna pressa min kropp till max och att få känna sig så trött som man bara blir av träning och tävling. Då hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat drömma om att göra de jag gjorde ihelg eller att över huvud taget kunna vara med, kunna göra framsteg och faktisk prestera det jag nu gör. För det ENDA jag ville för ett halvår sedan var att kunna träna, och nu sitter jag här på samma plats med en besvikelse över en helg där jag presterat bättre än jag någonsin trodde att jag skulle göra när jag satt här senast. Efter en helg där stolpe ut fick bryta ner mig även fast jag känner att kapaciteten finns där, även fast jag känner att viljan är där, viljan att åka ännu fortare.  Så nu ska jag torka tårarna och glädjas över allt som faktiskt gick så fruktansvärt bra och SEN, då ska jag komma igen.

Nästa gång kanske stolpe ut blir stolpe in, tårar av besvikelse blir tårar av glädje och detta blogginlägg blir ett inlägg om lyckan över att lyckas. För jag ska knyta näven, vässa hornen och ALDRIG ge upp! För jag lovar er att besvikelsen över att inte kunna träna och att inte kunna göra det man tycket är så fruktansvärt roligt skär mer i hjärtat än någonting annat. Nu kan jag träna och göra allt jag vill, det betyder mest!