Som rubriken lyder så är jag nu hemma igen, hemma efter mitt livs hittills största äventyr. Efter totalt 26 timmars resande från Kazakstan så var jag återigen i Kiruna, trött men glad. Hade svårt att sova på flygningarna vilket resulterade i att jag var vaken 26 timmar i streck. Har fortfarande inte riktigt kommit in i sovrutiner efter att jag kom hem utan vaknar fortfarande kring 6, även fast jag går och lägger mig senare på kvällarna... Har under de senaste dagarna vilat från träning och låtit både kropp och huvud vila upp sig igen efter 12 dagar av nya intryck, upplevelser och lärdomar. För är det något jag har bagaget fullt av efter denna resa så är det just lärdom, att lära sig att se det positiva i olika situationer och att inte ge upp. Det senaste jag skrev här på bloggen var att jag mest troligen inte skulle få tävla mer på det mästerskap som var, men att det var någonting jag helt enkelt fick acceptera. Konstigt hur det ibland kan kännas bättre av att skriva av sig lite, för efter det inlägget så kändes allt så mycket lättare. Jag fick ett annat perspektiv och att "bara" fått tävla sprinten kändes inte så "bara" mer. Jag var där, jag var glad och med mer distans till tisdagens sprint så kunde jag nästan vara lite nöjd med prestationen under det loppet. Jag åkte, jag kämpade, jag gjorde mitt bästa för DEN dagen och trots att kroppen och huvudet vägrade att samarbeta så kom jag faktiskt 31a av 60 tjejer(!). DET tycket jag faktiskt är en prestation, även fast jag ville mer så var det där jag var den dagen.
Sen senast vi hördes så visade det sig dock att det jag först trott skulle ändras... På grund av sjukdom på tjejsidan så fick jag på eftermiddagen veta att jag var den som skulle tas in på stafetten. Därmed var det alltså inte alls sluttävlat för min del på JVM utan jag fick faktiskt ännu en chans att dra på mig Sverigedräkten, vilket var mer än jag hoppats på. Laddade upp så gott det gick under kvällen och på söndagen var det återigen dags. Körde andra sträckan i de svenska laget bestående av mig, Hedda, Moa och Ebba. Två varv på en förlängd version av sprintbanan skulle avverkas och mitt mål var att åka stort, avslappnat och att inte stressa. Lyckades bra med detta första varvet och kände hur jag ändå kunde hänga med i den fart som hölls. Men att åka en sträcka på 3,3 km är väldigt speciellt och i slutet på andra varvet hände något. Mjölksyra från h-lvetet och ännu en lång backe kvar att avverka in mot växling. Jag kämpade emot så gott det gick, men alla som känt av en riktig syrachock förstår att även vilja har svårt att ta en framåt i en sådan situation. Men tanken på att tillhöra ett stafettlag får viljan att bära lite längre och när jag äntligen skickat iväg Moa på hennes sträcka så bokstavligt talat dog jag imål. Hade sagt innan att jag skulle köra tills jag stupade vilket jag även gjorde, konstig känsla detdär... Hade återigen verkligen gjort mitt absolut bästa för DEN dagen men att säga att jag inte ville mer, det är att ljuga. Men jag åkte för laget och jag åkte tills benen inte bar mer, mer kan man faktiskt inte göra. Som en av ledarna sa när jag kom imål:
-"Du är inte omänsklig och du kan inte göra mer än ditt absoluta bästa".
Vårat lag slutade 4a, 1 5 sekunder från pallen. Men vi i laget hade alla kämpat vårt bästa och det räckte dit det räckte. Inte ända fram, men till en 4e plats. Vi var det 4e bästa laget i världen, DEN dagen. Det är inte fy skam, det tycker inte jag iallfall. Det som dock gör mig så otroligt ledsen och arg är sättet som media framställer saker. Kollade själv på reprisen av SVT:s sändningar och jag kan ärligt inte förstå hur man kan sitta och säga att en 19åring gör en kass sträcka på stafetten. Första gången på ett Junior VM och uttagen till att vara en del av stafettlaget, så fruktansvärt dålig är man inte då. Nu får jag vara självgod men detta gör mig så fruktansvärt förbannad. När man redan själv har en gnagande tanke i bakhuvudet om att ens prestation inte räckte till trots att man gett allt, och sedan får läsa och höra att man gjort ett "kasst lopp" då blir man faktiskt besviken på vad det finns för människor därute. Vi lever i landet perfekt där allt ska vara så himla bra hela tiden och vinner man inte, så räknas det inte. Jag blir så frustrerad på människor som tror sig veta någonting om skidåkning och som räknade med att vi svenskar bara skulle åka till Kazakstan och skövla hem en rad medaljer. Jag vet att man inte ska läsa så mycket om vad andra skriver eller lyssna på vad kommentatorerna pratar om i TV rutan, för dem har inte den blekaste aning om någonting verkar det som. Jag står fast vid att skidåkning ska vara roligt och att prestationer är en följd av den glädje och hängivenhet man känner för sporten. Det ska inte vara press att prestera och att tvingas bära ANDRAS besvikelse om man någon gång "underpresterar" i skidspåret. Jag åker skidor för att JAG tycker att det är kul och förlåt: men ni som väljer att skriva eller prata om hur "dåligt" jag eller någon annan presterar i skidspåret, avgå!
Nä nu fick jag ut lite av den frustration jag känt så nu kan jag återgå till en glad människa igen. För jag är glad, nöjd och tacksam över denna underbara resa. Ett minne för livet och helt klart vinterns höjdpunkt. Nu ska jag ta ikapp lite av missad skola, börja träna på igen och sikta vidare mot nya, spännande mål!!!
