Efter ett antal år i Jukkasjävi IF så fick jag inför säsongen som varit möjligheten att byta klubb till Piteå Elit. Efter en sommar och höst innehållande klubbläger i Saxnäs, Bjökliden, Piteå, Muonio och Rovaniemi samt betydligt mer och hårdare träning än någonsin så närmade sig tävlingspremiären. Det var med en speciell känsla som jag lämnade Östersund med destination Bruksvallarna och säsongspremiär. Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig varken av kroppen eller resultatmässigt, det enda jag visste var att steget mellan juniorklass och seniorklass är stort. Som jag tidigare skrev så ökades träningen och innehållet en hel del till säsongen som varit vilket märktes i kroppen de första tävlingarna. Lämnade Bruksvallarna med ett huvud som ville så mycket mer än kroppen som kändes trögstartad och seg.
Gruppbild med sveriges skönaste skidklubb i Bruksvallarna fotad av Jocke Lagercrantz
Linslusen som självklart alltid är redo för foto!
10 km skejt
Känslan av att kroppen var seg skulle dock snabbt komma att bytas ut mot en betydligt mer behaglig känsla. I mitten av december var det dags för livets första Scandinaviska cup (steget under världscupen för de skandinaviska länderna), detta i finska Vuokatti. Utan större självförtroende resultatmässigt men med en kropp som tydligt var inställd på att åka fort tog jag mig runt första varvet av 3 som skulle avverkas under detta 10km långa klassiska lopp, detta som 4e tjej. Fick fortsatt positiva tiden utefter banan och även fast utgångsfarten kanske var något för hög för att hållas hela vägen till mål så var jag nöjd. Så himla nöjd över att få känna känslan av att vara med och slåss om topplaceringar, detta på en scandinavisk cup. Denna gång räckte det till en 13onde plats med få sekunder upp till riktigt bra placeringar men för självförtroendet var detta ett stort fall framåt. Jag var med och kroppen var pigg, det är en härlig känsla. Resten av helgen gick inte fullt lika bra men jag hade ett lopp att luta mig tillbaka på självförtroendemässigt när jag sedan åkte hem till Kiruna för att spendera julen med familj och en större träningsperiod som väntade.
Hade inte så mycket bilder från helgen i Finland. Men bjuder på en bild med ledare Sven-Erik. Självklart bakar vi aktiva tårta när våra ledare fyller år! Fin och god dessutom, eloge till oss!
Efter en jul på hemmaplan tog hela familjen Vinsa bilen ner till Östersund igen, denna gång för ytterligare en Scandinavisk cup och samtidigt Sverigecup (Intersport cup). En större period träningsmässigt gjorde bra för den form som visade sig i Vuokatti och trots att termometern visade väldigt kalla -20 grader helgen igenom var kroppen samarbetsvillig. Fick med mig ytterligare en 13onde plats från 10 km klassiska loppet. Detta trots en viss stress innan start då jag klantig som jag är tappade bort nummerlappen 15 minuter innan startskottet skulle gå. Hade nästintill gett upp hoppet om detta lopp då ledare Daniel kommer springande med mitt vätskebälte innehållande nummerlappen. Alltid lär man sig något, denna gång att alltid sätta på nummerlappen direkt man får den i sin hand (i alla fall om man heter Lisa Vinsa). Förutom en 13onde plats i Scandinaviska cupen fick jag med mig en 5e plats i Sverigecupen som räknades i samma tävling. Ett delmål om topp 10 på en Sverigecup var uppnådd med råge, och jag var så väldigt glad!
En kall kvällslöp i Östersund med en av mina bästa vänner, träningskompis och klubbkompis Mia.
Någon vecka på hemmaplan väntade sedan som för en gångs skull inte innebar någon resa efter avslutad cup här i Östersund. I slutet på Januari var det återigen dags att tävla. Denna gång med sikte på ett av årets största mål, SM på hemmaplan i Piteå. Om jag börjar med resultaten så var banan betydligt tuffare än jag kunde föreställa mig och loppen under veckan Piteå var några av dem jag kommer minnas som riktigt, riktigt utslagsgivande. Från det klassiska loppet över 10 km fick jag med mig en 15onde plats. Jag gav allt för dagen och slet ont uppför backar som aldrig tycktes ta slut. Även fast jag drömde om topp 10 så kan lopp som dessa vara sådana jag är mest stolt över. Jag åkte med huvudet, jag slet och jag gav allt och lite till, mer kan man inte faktiskt inte göra. Under söndagens skiathlon lopp skulle 15km avverkas på Piteås tuffa banor. Även detta en utmaning att ta sig an och om man var trött efter korsad mållinje? Ja det kan hända! Hade turen att åka stora delar av loppet med klubbkompis Mia som hjälpte till att hålla farten likt många intervallpass i sommar och höst, kändes tryggt. Fick med mig en 13onde plats och en slutkörd kropp från detta lopp.
Bortsett från tävlingar och resultat som faktiskt bara är en liten del av det man gör då man är iväg på tävlingshelger eller som i detta fall tävlingsvecka, så hade vi det grymt bra på sidan om. Vi bodde på Piteå Havsbad där ledarna hade ordnat en egen våning till oss Piteå åkare med egen matsal där vi fått möjlighet att bestämma meny till såväl lunch, middag och frukost. Tillgång till Stefan Thomsson som massör, en egen biosalong samt en solterass inne på havsbadet toppade vistelsen i Piteå under SM-veckan ytterligare!
Bortsett från tävlingar och resultat som faktiskt bara är en liten del av det man gör då man är iväg på tävlingshelger eller som i detta fall tävlingsvecka, så hade vi det grymt bra på sidan om. Vi bodde på Piteå Havsbad där ledarna hade ordnat en egen våning till oss Piteå åkare med egen matsal där vi fått möjlighet att bestämma meny till såväl lunch, middag och frukost. Tillgång till Stefan Thomsson som massör, en egen biosalong samt en solterass inne på havsbadet toppade vistelsen i Piteå under SM-veckan ytterligare!
Kvällsfika i "biosalongen".
Efter avslutade tävlingar i Piteå skulle laget till U23 VM i Rumäninen presenteras. Ett mål som jag inte vågat uttala mig högt om men ett mål som jag innerst inne så gärna ville nå. Förstod att jag var med i diskussionen men efter SM veckan då fyra andra tjejer presterat på topp fick jag bli den som stod närmast utanför. Första reserv, så nära men ändå så långt bort. Besviken och ledsen, men sedan en annan känsla. En känsla av revanch, skulle jag inte åka till Rumäninen så hade jag andra mål. En plan B. Skulle jag inte till Rumäninen så var siktet inställt på Sverigecup i Hudiksvall någon vecka senare. Men innan detta skulle jag få uppleva någonting annat. Ännu en någonting nytt och i efterhand väldigt lärorikt.
Veckan efter SM kom listor ut om vilka som skulle få möjlighet att tävla Väldscup på hemmaplan i Sverige (Slottssprinten i stockholm och distanstävlingar i Falun). Jag stod med på båda listorna i nationella gruppen. Dock som reserv i Falun men efter avhopp bland tjejerna så fick jag uppleva tre väldscuptävlingar på min WC-debut. Slottssprinten i Stockholm var en häftig upplevelse. Av få skidtävlingar jag tittade på tv som liten var detta en av dem, och att själv få vara med kändes stort. Resultatmässigt blev det ingen succé, inte alls. Men jag tar med erfarenheten att ha fått vara med. På sidan om tävlingen blev dygnet i huvudstaden mer än bra. Fick möjlighet att dela upplevelsen om världscuppremiär med min kära vän och rumskompis Clara. Tjejen som förövrigt endast var 1 tiondel från att ta sig vidare från prologen, imponerande men inte förvånande.
Efter ett grymt dygn i Stockholm gick resan vidare till Falun för fortsatt tävlande. Delade stuga med Offerdalsbrudarna Hedda och Lisa och vi hade underbart roligt. Loppen var även här en upplevelse och att tävla på VM banorna från ifjol var ingen lätt match. Vet inte om det berodde på nervositet eller trött kropp, men mördarbacken tycktes aldrig ta slut och jag fick slita hårt från start till mål. Även fast resultaten uteblev så är jag tacksam för att jag fick vara med. Jag fick se och lära och i framtiden får man fler chanser, då vill jag dock vara med och slåss om dem riktigt fina placeringarna!
Veckan efter SM kom listor ut om vilka som skulle få möjlighet att tävla Väldscup på hemmaplan i Sverige (Slottssprinten i stockholm och distanstävlingar i Falun). Jag stod med på båda listorna i nationella gruppen. Dock som reserv i Falun men efter avhopp bland tjejerna så fick jag uppleva tre väldscuptävlingar på min WC-debut. Slottssprinten i Stockholm var en häftig upplevelse. Av få skidtävlingar jag tittade på tv som liten var detta en av dem, och att själv få vara med kändes stort. Resultatmässigt blev det ingen succé, inte alls. Men jag tar med erfarenheten att ha fått vara med. På sidan om tävlingen blev dygnet i huvudstaden mer än bra. Fick möjlighet att dela upplevelsen om världscuppremiär med min kära vän och rumskompis Clara. Tjejen som förövrigt endast var 1 tiondel från att ta sig vidare från prologen, imponerande men inte förvånande.
Efter ett grymt dygn i Stockholm gick resan vidare till Falun för fortsatt tävlande. Delade stuga med Offerdalsbrudarna Hedda och Lisa och vi hade underbart roligt. Loppen var även här en upplevelse och att tävla på VM banorna från ifjol var ingen lätt match. Vet inte om det berodde på nervositet eller trött kropp, men mördarbacken tycktes aldrig ta slut och jag fick slita hårt från start till mål. Även fast resultaten uteblev så är jag tacksam för att jag fick vara med. Jag fick se och lära och i framtiden får man fler chanser, då vill jag dock vara med och slåss om dem riktigt fina placeringarna!
Förutom att hänga med Kung-Clara så träffade vi en riktig kung!
Klubbens vallare Patrik och Världscup vana klubbkompisen Jennie var även dem med i Stockholm och Falun.
Efter värlscupturneén väntade en vecka i Östersund och sedan iväg igen, inte till Rumäninen men till Hudiksvall för Sverigecup (Intersport cup). Utan krav på mig själv och en inre stress över att ta mig till U23 VM var jag full av energi, glad och taggad på att åka fort. En speciell distans skulle inleda helgen, 3km klassiskt. En svår distans, längre än en sprint men betydligt kortare än ett distanslopp. Gjorde en klassisk Lisa öppning, hårt och utan större eftertanke. Bara köra. Det kändes bra och jag satsade allt, fick positiva tider efter banan som berättade att jag var med i tät, vilket för en gångs skull höll. Hela vägen in i mål! Det slutade med en 2a plats endast slagen av Evelina. Ett stort kliv att få ställa sig på pallen i en Sverigecup och något jag inte vågat drömma om när jag försiktigt satt topp 10/topp 15 som mål innan säsongen. Glädjen över detta höll sig kvar och med samma inställning att bara köra, inte tänka, skratta och vara glad fick jag återigen ta klivet upp på pallen under lördagens 6km klassiska lopp. Så mycket glädje återigen.
Sista loppet i Hudiksvall och för denna cuphelg var masstart 10 km skejt. Kroppen var fortsatt pigg och jag kunde hjälpa till att dra till en början. I andra backen hände dock någonting som jag varit förskonad över tidigare. Jag tappar staven(?!) som glider ner i backen. Panik, så vad gör jag? Jo, istället för att ta en ny stav som en ledare står med lite högre upp i backen så vänder jag om. Jag åker alltså ner för backen mot övriga tjejer som kommer åkande och hämtar staven. I efterhand ett väldigt dumt val, men i ren panik så inser jag att tankeverksamheten verkligen är som bortblåst. Loppet blev alltså inte alls som jag hoppats, men återigen ett lopp som jag i efterhand kan vara mest stolt över. Jag fick lära mig att behålla lugnet (vilket gick sädär med...), att jaga, hitta vägar förbi och kämpa livet ur mig. Ett roligt och intressant lopp att se tillbaka på och jag skrattar fortfarande då jag tänker på vad ledarna pratade om i sina walkie talkie. -"Lisa är galen". Ja kan hända att jag blev lite stressad och att det syntes, har en del att jobba på där haha! Men som jag skrev så var detta någonting jag verkligen fick möjlighet att träna på under detta lopp, även fast jag hoppas att jag slipper liknande situationer i framtiden!
Sista loppet i Hudiksvall och för denna cuphelg var masstart 10 km skejt. Kroppen var fortsatt pigg och jag kunde hjälpa till att dra till en början. I andra backen hände dock någonting som jag varit förskonad över tidigare. Jag tappar staven(?!) som glider ner i backen. Panik, så vad gör jag? Jo, istället för att ta en ny stav som en ledare står med lite högre upp i backen så vänder jag om. Jag åker alltså ner för backen mot övriga tjejer som kommer åkande och hämtar staven. I efterhand ett väldigt dumt val, men i ren panik så inser jag att tankeverksamheten verkligen är som bortblåst. Loppet blev alltså inte alls som jag hoppats, men återigen ett lopp som jag i efterhand kan vara mest stolt över. Jag fick lära mig att behålla lugnet (vilket gick sädär med...), att jaga, hitta vägar förbi och kämpa livet ur mig. Ett roligt och intressant lopp att se tillbaka på och jag skrattar fortfarande då jag tänker på vad ledarna pratade om i sina walkie talkie. -"Lisa är galen". Ja kan hända att jag blev lite stressad och att det syntes, har en del att jobba på där haha! Men som jag skrev så var detta någonting jag verkligen fick möjlighet att träna på under detta lopp, även fast jag hoppas att jag slipper liknande situationer i framtiden!
Första pallplatsen i seniorsammanhang och jag var SÅ glad!
Förutom en andra plats efter 6km loppet så fick jag även äran att överta ledarvästen i Sverigecupen.
Säsongen börjar nu närma sig sitt slut och i Mars styrde klubbkompisen Viktor bilen mot Torsby för säsongens sista Sverigecup, finalen i Intersportcup skulle alltså avgöras. Fick äran att bära ledarvästen under helgen men med få poäng ner till övriga tjejer så visste jag att jag var tvungen att få en bra helg i skidspåret. Klassisk sprint var den förta av två tävlingar som skulle genomföras nere i Torsby. Det kändes bra under uppvärmningen och jag visste sedan förra året att sprintbanan i Torsby är någon som passar mig bra. Jag ställde mig på startlinjen och sedan skidtestet innan tävlingen visste jag att jag hade supersidor under fötterna, eller trodde åtminstone. Jag som trodde att jag hade lärt mig att hålla ordning på mina saker sedan nummerlappsincidenten i Östersund trodde som i många fall fel. Jag hade gjort det igen och denna gång hade jag tagit fel skidor. I efterhand kan jag skratta åt detta och fortsätta lära mig av mina misstag, men just då kändes det fruktansvärt onödigt. Gick i alla fall vidare från prologen och fick en ny chans i heatet. Var lite för nervös och lite för taggad i staten vilket jag fick betala för på slutet med råstumma ben. Återigen gav jag allt jag hade men det räckte inte riktigt hela vägen fram och jag slutade på en tredje plats om jag inte minns fel. Trots dålig taktik blev detta ändå säsongens resultatmässigt bästa sprint. Fick även möjlighet att glädjas åt mina grymma klubbkompisar. På tjejsidan åt Sofia och Mia som båda två representerade Piteå i finalen, och på killsidan Viktor och Jesper som även dem var i final. Viktor var även den kille som fick kliva allra högst upp på pallen och detta efter (om jag minns rätt) inte ha kvalat vidare från prologen på 2 år! Hur galet är inte det, jag är imponerad.
Under söndagen stod 10km skejt på tävlingsplanen, sista loppet i Intersportcup för säsongen och ett lopp jag är väldigt stolt över. Trots att jag visste att det var tight mellan placeringarna i totala cupen så kunde jag gå in i mig själv och göra MITT eget lopp. Detta resulterade i säsongens bästa skejtlopp, den stil som jag själv tycker mig ha mest problem med. En dag där jag kunde pressa kroppen och en dag då jag gick imål och kände att jag inte kunde ha gjort mycket bättre. En skön känsla. Detta slutade med en 7e plats och även vinst i totala Intersport cup... Ännu ett mål som jag inte vågat drömma om var uppnått. Helt fantastiskt.
Under söndagen stod 10km skejt på tävlingsplanen, sista loppet i Intersportcup för säsongen och ett lopp jag är väldigt stolt över. Trots att jag visste att det var tight mellan placeringarna i totala cupen så kunde jag gå in i mig själv och göra MITT eget lopp. Detta resulterade i säsongens bästa skejtlopp, den stil som jag själv tycker mig ha mest problem med. En dag där jag kunde pressa kroppen och en dag då jag gick imål och kände att jag inte kunde ha gjort mycket bättre. En skön känsla. Detta slutade med en 7e plats och även vinst i totala Intersport cup... Ännu ett mål som jag inte vågat drömma om var uppnått. Helt fantastiskt.
Gissar nog inte helt fel om jag var en av Sveriges gladaste skidtejejer just där!
Efter detta väntade en fin påsk på hemmaplan och sedan SM avslutningen med teamsprint och 3 mil klassiskt. Förberedelserna inför detta blev dock inte riktigt som jag tänkt mig med en förkylning i bagaget och andra fartpasset sen Torsby i form av teamsprinten med Mia. Även fast resultatet knappast var det jag och Mia siktade på så var det otroligt roligt att tävla i lag med tjejen som jag tränat oräkneligt många timmar tillsammans med, tillika en av mina bästa vänner. Hade stora förhoppningar på 3 milen men insåg fort att uppladdningen som inte varit optimal skulle göra detta lopp till ett krig mellan huvud och kropp. Jag var riktigt trött redan vid varvning, då hade jag dock 3 varv kvar utefter världscupbanan... Lyckades hålla ihop loppet trots de tankar som snurrade i huvudet och höll min 15onde plats hela loppet och ända in i mål. Var en enorm lättnad att korsa mållinjen efter 30 tuffa kilometer och en boost för huvudet som berättar att man klarar SÅ mycket mer än man tror. När man tror att man är dödstrött har man fortfarande minst 25% kvar av krafterna. Detta är något jag har hört och som bokstavligt bevisades under detta lopp, man klarar fasen så mycket mer än huvudet tror.
Bild från teamsrinten. Foto: Sofia Henriksson.
Säsongen 2015/2016 kommer alltid att vara en säsong som jag kommer att titta tillbaka på som att bevis på att inga drömmar och mål är för stora. Ett ytterligare bevis på detta är att jag inför kommande år har fått äran med en plats i Svenska skidförbundets utvecklingslag. Detta är ingen garanti för att lyckas, jobbet ska fortfarande göras och timmar av träning ska avverkas. Men att få chansen att träna med några av Sveriges bästa skidåkare och förtroendet med en plats i ett landslag är någonting som stärker självförtroende ytterligare och någonting jag gläds och är otroligt tacksam över.
Utvecklingslaget med Fredrik Uusitalo som tränare. Helt klart en av de mest positiva och drivna människor jag känner, blir bra dethär!
För att runda av detta enorma blogginlägg så vill jag bara passa på att tacka alla som hjälper mig i min skidsatsning. Utan er skulle det varken fungera, vara roligt eller särskilt utvecklande att hålla på med skidåkningen. Så tusen tack:
- Alla mina fantastiska sponsorer som hjälper mig i min skidsatsning, kan inte tacka er nog!
- Min familj som alltid puscha, peppar och tror på mig.
- Världens bästa skidförening. Ledare i toppklass som på olika sätt bidrar till att hjälpa oss aktiva att prestera på topp.
- Mina klubbkompisar som stöttar i med och motgång och inte minst gör det så fruktansvärt roligt att åka iväg på läger och tävlingar.
- Tränare Magnus som har hjälpt mig så otroligt mycket att ta ett stort kliv i år och med ett enormt engagemang som hela tiden driver mig till utveckling.
- Thomas. En klok och vis man på många olika sätt som hjälper mig att reda ut både tankar och känslor. Ovärderligt.
- Stefan som hjälper mig inne i gymmet med häftiga och roliga övningar som utvecklar mig som skidåkare.
